Vi blir aldrig människor enbart för oss själva, utan i relation till andra. I gemensam verksamhet med andra kan vår identitet bli provisorisk och öppen.
Varför är bildning viktigt för samhället? Det inte ovanligt att bildningens samhällsrelevans motiveras som en identitetsskapande verksamhet. Speciellt för den fria bildningen, vars samhällsnytta inte främst utgörs av yrkesfärdigheter för näringslivets behov, är argument om identitetsstärkande fördelar en självklar del av intressebevakarnas arsenal. Å ena sidan betonas bildningsverksamheten som viktigt för kollektiv identitet, och i detta spår finns allt från idén att folkbildningen borde stärka känslan av ett demokratiskt, globalt ’vi’ i kampen mot auktoritär populism och den stundande klimatkatastrofen, till projekt för hur gemensam bildningsverksamhet stärker samhörigheten inom minoritetsgrupper och ger gruppen möjlighet att leva sin kulturella vardag utan att assimileras av majoriteten. Å andra sidan motiveras bildning som viktigt för personlig identitet; att vår uppfattning om oss själva förändras genom att delta i allt från språkkurser till yoga; att bildning ger möjlighet till att självförståelsen förändras då vi ’växer som människor’.
Den intima kopplingen mellan bildning och identitet är påtaglig i den växande litteraturen om bildning i Norden. I sin bok Gränspassager: Bildning i tolkningens tid, ser Bengt Kristensson Uggla bildning och identitet snarast som två sidor av samma mynt. Uggla skriver:
Ytterst sett handlar bildning om identitetsbildning, en komplex process av distansering genom vilken man bildar sig själv. Kort sagt, det handlar om att bli människa.
Det ligger något viktigt i Ugglas reflektion: förståelseprocessen som oundvikligen finns med i att läsa, diskutera, handla eller varför inte dreja, inbegriper att vi sträcker oss utåt och förstår oss själva på ett nytt sätt i relation till materialet som bildningen handlar om. Samtidigt är det viktigt att framhålla att processen är dialogisk: vi blir aldrig människor enbart för oss själva, vilket Uggla säkert skulle hålla med om, utan i relation till andra. Följden är att frågan om personlig identitet, hur vi förstår oss själva, inte är strikt skiljbar från frågor om hur vi tillsammans med andra ingår i olika grupper, som finlandssvensk, muslim, kristen, transperson, Åbobo, arbetare. Och den trendiga individualismen – att alla skall vara unika och förverkliga sina egna livsprojekt – är kanske den mest populära kollektiva identiteten idag.
Frågor om identitet, och speciellt identitetspolitik, tillhör samtidens brännheta ämnen. Det finns därför alla skäl till att grundligen betänka idén om att identitetsskapande är ett existensberättigande argument till fördel för den fria bildningens verksamhet. I detta sammanhang är det därför avgörande att vi förstår bildningen som en verksamhet som skapar ett dialogiskt ’vi’. Genom fri bildning kan vi stärka vår förmåga att samverka med andra, känna samhörighet och finna mening i att tillsammans arbeta för ett gemensamt mål, som att lära sig ett språk, laga en fågelholk eller få djupare förståelse av en samhällelig fråga. I denna dialogiska användning är identitetens ’vi’ snarast provisoriskt, öppet och något som görs i relation till verksamhetens målsättning; som ’vår’ hantverkargemenskap eller ’vår’ diskussionsgrupp, vilket är en inklusiv gemenenskap som i princip vem som helst kan bli medlem av. I den här användningen är ’identitet’ inget fastslaget eller låst, utan bara en term som beskriver aspekter av att lära sig och göra saker tillsammans.
Problemet är bara att ’identitet’ inte alltid förstås som något provisoriskt och öppet. Megatrenden är snarare att uppfatta identitet som något solitt, vilket innebär att ’identitetsskapande’ blir en process varigenom vi stärker känslan av att tillhöra en på förhand given grupp med kvaliteter som skiljer oss från andra. Statsvetaren Francis Fukuyama kallar fenomenet tribalism och ser det som en av vår tids största politiska och sociala problem. Fenomenet är inte enbart begränsat till kategorin nationell identitet, snarare rör frågan ett brett spektrum av identitetsdrivna kamper för den egna gruppens erkännande. Kamper som å ena sidan kan drivas av ett genuint intresse för rättvisa, men å andra sidan kan förfalla till sekterism och åsiktskorridorer.
I bästa fall är den fria bildningen en av framtidens viktiga mötesplatser för människor av olika klass, kön, ålder, etnicitet och och kulturell bakgrund. Möjligheten till detta har ytterligare stärkts eftersom integrationsutbildningar under senare år har blivit ett centralt bildningsuppdrag för den fria bildningen, inte minst genom riktad finansiering från statsmakten. Med tanke på sin funktion som mötesplats borde den fria bildningens fördelar inte motiveras som indentitetsskapande – för att skapa identitet är ofta en exkluderande process – utan som identitetsutmanande. Det är genom genuina möten med andra, personer som inte redan tänker, lever och talar som ’vi’ gör, som vi utmanas att tänka djupare kring vad vårt föregivna ’vi’ handlar om. Den fria bildningens främsta bidrag till vår identitet är insikter om att det ’vi’ som man trodde var fastslaget och låst, i gemensam verksamhet med andra människor kan bli provisoriskt och öppet.
***
Jonas Ahlskog är forskare i filosofi och historia vid Åbo Akademi och sakkunnig vid Svenska folkskolans vänner rf. Tidigare har han jobbat som verksamhetsledare för Folkets Bildningsförbund rf 2010–2020, en organisation inom den fria bildningen som ordnar diskussionstillfällen, filosoficaféer och seminarier runtom i Svenskfinland. Jonas är intresserad av bildning, för att den handlar om att tänka igenom vad vi är och vad vi vill bli. Speciellt är han intresserad av frågor om hur det fria bildningsarbetet kan förändra vår självförståelse och därigenom samhället i stort. Arbete och fritid går ofta ihop för hans del, så det mesta av fritiden går också till att läsa och följa media kring ämnen som filosofi, historia, kultur, litteratur och samhällsdiskussion.
Bilder: Eric Johnson-Debaufre och Pixabay
***
Sivistystyön Vapaus ja Vastuu (SVV) -program publicerar Sivistystori-blogg i genomsnitt varje vecka. På bloggen SVVs samarbetspartner, forskare och sakkunniga från fritt bildningsarbete skriver på tre olika språk om bildning och fritt bildningsarbete. Syftet är att delta i samhällsdiskussion också med kritiska röster.
