Bildning borde vara en självkritisk process; en form av radikalt frågande efter vad vi ärligt kan omfatta som meningsfullt och viktigt i våra liv.
Finns det idag skäl att argumentera för bildningens återkomst? Ja, det anser en bred flora debattörer och intellektuella runtom i Norden. Om bildning bara för något decennium sedan ansågs gammalmodigt och mossigt, så vittnar idag otaliga essäer, debattexter och böcker om att bildningsbegreppet återfått sin positiva laddning i nordisk samhällsdiskussion. Resultatet är att idén om bildning har dammats av och rustats som motkraft till allt från samhällets ekonomisering och åsiktskorridorer, till auktoritär populism och ekologisk utarmning. I detta sammanhang har inflytelserika nordiska debattörer därför åberopat bildningens fria kunskapssökande som ett avgörande redskap för att försvara demokratin i en samtid präglad av företeelser som faktaresistens och polarisering.
I Sverige: Bildning på bästa sändningstid
Debatten om bildning har varit mest intensiv i Sverige. Svenska Dagbladet allena listar inte färre än 45 aktuella artiklar under kategorin ’bildningsdebatten’, och diskussionen är inte begränsad enbart till dagspressen – frågor om bildningens väsen och roll behandlas i allt från tankesmedjornas seminarier till kändisarnas TV-soffor på bästa sändningstid. Bildningsdebatten har även, vilket inte alltid är fallet i vårt västra grannland, livnärts av den sorts oenighet som utgör livsluften för alla kritiska och konstruktiva samhällsdiskussioner. Deltagarna är långt ifrån överens om vad bildning skall betyda idag, men det finns en brokig samstämmighet om att diskussionen om bildning träffar de avgörande samhällsfrågorna just nu. Under bildningsdebattens tak har därför rymts såväl författaren Aase Bergs avfärdande av bildningsidealet som en borgerligt patriarkal kod av utantillkunskap, som Sverker Sörlins lovprisande av bildningen som medborgarsamhällets ovärderliga skatt.
Vad är skälen till bildningsfrågans breda återkomst i Sverige? Delvis kan intresset för bildning förklaras av att utbildning och skolan sedan länge utgjort politiska slagfält, och bildningsfrågan knyts lätt samman med diskussionerna om Sveriges svajande PISA-resultat. Kopplingen till skoldebatten ger däremot inte hela svaret. För under senare år har debatten utvecklats till att omfatta problem bortom reformen av skolsystemet; nämligen bildningens roll för det demokratiska samhällets fortlevnad. Den här vändningen i bildningsdebatten svarar direkt mot den snabbt tilltagande politisk, social och ekonomisk polariseringen och den därtill hörande uppkomsten av auktoritär populism – en storskalig process som drabbat inte enbart Sverige utan hela västvärlden i kölvattnet av finanskrisen 2008.
Samtidigt i Finland: Intressanta böcker om bildning men var finns den breda samhällsdiskussionen?
Finns det också en bildningsdebatt i Finland? Om man avser den breda debatt som förts i Sverige blir svaret ’nej’. Däremot finns det tydliga tecken på att en bildningsdebatt håller på att startas.
Bland startskotten kan nämnas å ena sidan en tilltagande fältspecifik diskussion om den fria bildningens betydelse för demokratin, exempelvis boken Vapaa sivistystyö: eilen, tänään ja huomenna (2019), som levererar en meta-analys och vision av forskare och aktörer på fältet gällande den fria bildningens roll för demokratifrämjande. Å andra sidan finns också en tilltagande allmän diskussion om bildningens samhälleliga betydelse: exempelvis Sari Kivistö och Sami Pihlström om universitetens demokratiarbete, Sivistyksen puolustus (2018), och den uppmärksammade boken om bildning och hållbar utveckling, Maria Joutsenvirtas och Arto O. Salonens Sivistys Vaurautena (2020). För att lyfta bildningsdebatten i Finland finns Sitras projekt Bildning+, och för att på svenska starta diskussion om bildningens betydelse kommer under våren också ett projektet som undertecknad leder vid Svenska folkskolans vänner rf.
Men vad borde vi tala om då vi talar om bildning?
Om en bildningsdebatt skall startas, vad borde den handla om? Här tänker jag att en viktig distinktion måste göras: diskussionen borde inte bara handla om bildning som motkraft till samtidens så kallade ”wicked problems”. Problemet är att bildningsbegreppet då riskerar bli enbart ett slagträ i samhällsdiskussionen: bildningens ideal stipuleras som att vara för demokrati och progressiv klimatpolitik – den som avviker från dessa ideal är per definition obildad. Detta är ett sätt att diskutera ’bildning’ där vi antar att vi redan har svaren på samtidens stora frågor. Problemet är bara hur vi skall få oliktänkarna att tro på oss, och inte sällan blir vår hänvisning till ’bildning’ något som ökar snarare än minskar distansen mellan ’vi’ och ’dom’.
Istället för att enbart fokusera på bildningens ideal 2021, borde vi också diskutera bildning som en självkritisk process; en form av radikalt frågande efter vad vi ärligt och uppriktigt kan omfatta som meningsfullt och viktigt i våra liv. Genom denna radikala och personliga fråga kan vi sedan fortsätta tilll samhälleliga frågor om hur demokratin kan främjas och planetens klimat räddas.
Med andra ord krävs att vi bejakar bildningsidéns grundläggande existentiella dimension: vad är vi nu och vad vill vi bli? Den viktigaste ingrediensen för varje bildningsdiskussion är att väcka denna existentiella fråga till liv – både hos oss själva och hos andra – för att i frågans öppenhet gemensamt komma till våra svar. Samtidigt visar detta att diskussion om bildning kan ställa oss inför skrämmande utmaningar: är vi verkligen beredda att diskutera öppet med oliktänkare och vågar vi ifrågasätta våra invanda synsätt? Om svaret är ’ja’ har diskussioner om bildning potential till verklig förändring.
***
Jonas Ahlskog är forskare i filosofi och historia vid Åbo Akademi och sakkunnig vid Svenska folkskolans vänner rf. Tidigare har han jobbat som verksamhetsledare för Folkets Bildningsförbund rf 2010-2020, en organisation inom den fria bildningen som ordnar diskussionstillfällen, filosoficaféer och seminarier runtom i Svenskfinland. Jonas är intresserad av bildning, för att den handlar om att tänka igenom vad vi är och vad vi vill bli. Speciellt är han intresserad av frågor om hur det fria bildningsarbetet kan förändra vår självförståelse och därigenom samhället i stort. Arbete och fritid går ofta ihop för hans del, så det mesta av fritiden går också till att läsa och följa media kring ämnen som filosofi, historia, kultur, litteratur och samhällsdiskussion.
Bilder: Eric Johnson-Debaufre och Pixabay
Voit lukea Jonaksen blogitekstin suomeksi TÄÄLLÄ (EPALE-ohjelman sivut)
You can read Jonas´ blogtext in English HERE (EPALE-pages)
Le retour de l’éducation non formelle dans le discours social nordique (EPALE)
Die Rückkehr der nicht-formalen Bildung in den gesellschaftlichen Diskurs der nordischen Länder (EPALE)
***
Sivistystyön Vapaus ja Vastuu (SVV) -program publicerar Sivistystori-blogg i genomsnitt varje vecka. På bloggen SVVs samarbetspartner, forskare och sakkunniga från fritt bildningsarbete skriver på tre olika språk om bildning och fritt bildningsarbete. Syftet är att delta i samhällsdiskussion också med kritiska röster.
